Nu har jag precis kommit hem från skjutbanan och det gick rent sagt åt helvete, mina leder klarar det verkligen inte efter att jag skjutit knä kröp jag fram för jag kunde inte ens stå på benet.
En sak som gör mig grymt ledsen är när jag säger:
”Jag ska inte skylla på saker när det inte går bra men min leder mår inge bra"
Då säger pappa:
“Det gör inte jag häller”
Ursäkta men vad har hans mående med mitt dåliga skytte att göra?
Jag blir så himla ledsen när inte ens dem som vet att jag har en ledsjukdom förstår hur jobbigt det är att ha ont hela tiden.
Inte så jävla konstigt att personer som inte känner mig tror att jag fejkar när inte ens mina nära förstår.
I bland önskar jag att jag typ bara hade brutit benet eller nått då hade jag haft gips i några veckor och då hade folk sett att jag haft ont och sen hade det vart bra igen.
Men nej i stället har jag ont mer eller mindre varje dag.
Varje morgon när jag vaknar så tar jag mig knappt ur sängen för jag är så stel.
Och det värsta av allt det syns inte att jag har ont för de syns inte på utsidan och därför är det extremt svårt för omgivningen att förstå när jag ena dagen kan springa och nästa dag går på kryckor.
I bland önskar jag bara att jag kunde få va som en vanlig 21 åring som tex orkar bära hem kassarna från affären 300 meter bort utan att behöva ställa ner kassen 7 gånger för det gör så ont i handlederna.
så här brukar det se ut.
