fredag 23 oktober 2009
En tur till kil
smärtans promenad
nu har gått runt i lägenheten i snart 2 timmar i kladd mickes skor å vinterjacka. det Gör så fruktansvärt ont att veta att jag aldrig mer kommer få vakna och somna bredvid honom igen.
alla säger att jag kommer klara det att jag kommer komma över det här men saken är ju den att jag inte vill komma över det jag vill inte leva utan honom.
jag kan inte ligga här mer ska duscha försöka få i mig lite mat ta en sväng till systemet och sen färga håret tror jag.
sen får vi se vad som händer i kväll när mina vänner vaknat till liv annars sitter jag väll bara hemma kan få sällskap om jag vill ett antal personer som erbjudit sig att komma hit men just nu vill jag bara vara själv och traska runt i mickes skor och njuta av våran sista promenad tillsammans.
Trasig
Jag ligger här i soffan och kramar Mickes sko ärligt talat så fattar jag inte hur jag ska orka leva utan honom.
Klarar snart inte av att vara i min egen lägenhet längre allt påminner om honom.
De känns som en del av mig dött jag känner mig inte hel längre.
Det gör verkligen ont i hjärtat.
Nästa vecka är det höstlov och mitt höstlov blir inte alls som jag planerat helst av allt skulle jag inte vilja jag ha något höstlov nu jag skulle behöva skola och rutiner.
Ska ringa och kolla om luftgevärs hallen i hagfors är uppbyggd än för i sådan fall tänker jag tillbringa hela höstlovet där.
Ringde pappa nu luftgevärs hallen är uppbyggd och vi har egen nyckel dit.
I kväll funderar jag på att supa skallen av mig ska se om det är något på G i staden, jag orkar inte sitta inne här sj ett dygn till.
Någon som vet fest i kväll?
Ensam är inte stark
Jag är nu singel efter att jag förstört det bästa jag någonsin kunde få och jag kommer aldrig någonsin kunna förlåta mig själv för det här.
Jag vet inte riktigt hur jag ska klara det här just nu känns allt allmänt kasst och jag lever på ett rus av sobril för att jag överhuvudtaget skulle överleva natten.
Sista gången jag kollade på klockan var den 04.30 sen vakna jag 06.30 av att pappa ringde för att han sett mitt sms om vad som hänt och att jag tagit sobril och ville så länge de bara gick så ingen skulle väcka mig men han ville bara veta att jag klara mig själv.
Och nu kan jag inte somna om.
Lederna är bättre i dag men de bryr jag mig faktisk inte om just nu.
Om ni inte förstått det så tänker jag inte alls sluta blogga, jag kommer nog blogga mer om någonsin nu för att få ur mig alla känslor.
Det är nu jag behöver er som mest, skriv massa kommentarer jag behöver det.
Tack till världens bästa Johanna som alltid finns där för mig och stöttar mig per telefon fast hon är på andra sidan Sverige, jag älskar dig <3
Hejdå bloggen!
Detta är det sista jag kommer skriva i min blogg.
Jag har själv förstört mitt liv och jag kommer aldrig mer förlåta mig själv för det jag gjort.
Jag älskar er men jag måste göra det som är bäst för mig själv just nu.
tack och Adjö