Sluta nojja Joanna!

Jag måste verkligen sluta nojja för minsta lilla sak hela tiden.
Micke hade nog rätt det beror nog på att jag har sådan kass självkänsla så när någon inte hör av sig när den sagt det så tror jag att jag blivit dissad, för vem kan tycka om mig? Jag som är så dum och ful?

Och tillslut har jag lyckas inbilla mig själv att det är så, fast det inte alls är så.
”Normala” människor har inte med sig mobilen överallt.
Alla har inte med mobilen när de sover, är på toa, duschar, tränar, är i skolan och allt annat jag nu gör.

Fast nu har jag kommit så långt så i stället för att tänka:
Nej jag har blivit dissad!
så tänker jag:
Finns det något annat som kan ha hänt?
Kan han/hon ha glömt mobilen någon stans?
Eller kan han/hon helt enkelt har något viktigare för sig än att höra av sig till mig hela tiden?

När jag skriver detta kom jag att tänka på kemin på högstadiet och man skulle skriva vad man tror händer om man gör så och så när vi gjorde experiment  och jag nästan ville börja gråta i bland för jag fatta inte hur man skulle kunna veta vad som skulle hända om man inte provat det förut och jag kunde verkligen inte gissa.
Och läraren tyckte att jag var dum i huvudet när jag sa att man inte kan veta vad som händer om man inte testat det än.

Nu i efterhand förstår jag ju att det där att jag inte kunde tänka mig in i vad som kommer hända när det aldrig hänt förut berodde på att jag har Aspergers syndrom, men då hade jag ingen aning om att jag ens hade Aspergers syndrom.

Jag önskar att jag fått min diagnos när jag var 5 och inte 15 år för då skulle jag nog ha sluppit många jobbiga år under tonåren.
Nu har jag ju lärt mig hur jag fungerar och vad för jobbiga situationer som kan uppstå, men jag har jobbat med det i 6 år och ändå har jag inte lärt mig allt om mig själv.

Om jag får barn och de ärver mitt funktionshinder så hoppas jag att de kan få en diagnos så tidigt som möjligt för jag togs bara som en blyg tyst låten snäll liten flicka som satt tyst och snällt i klassrummet och gjorde det jag skulle göra ända tills jag var 14 år och blev djup deprimerad och dem inte kunde blunda för problemen längre.

Så i bland önskar jag att jag var det där busiga barnet som sprang runt i klassrummet och inte störde hela tiden för då kanske de hade lagt märkte till problemet mycket tidigare.

För bara jag fick min diagnos så blev allt så mycket mer förståligt alla pusselbitar kom på plats.

Jag tycker faktisk att de borde lägga in “funktionshinder undervisning” i undervisningen precis som sexualundervisning det skulle få barnen/ungdomarna att få mer förståelse för sin klasskompisar och där med minska mobbing tror jag.