Jag la nyss på luren i örat på Micke för jag orkade verkligen inte.
Jag har massa tankar men får inte ut dem i ord så säger ändå inget.
Känns som att det inte spelar någon roll vad jag känner för de är ändå jag som borde flytta på mig för att jag är vuxen och skulle klara det mycket bättre.
Men jag klarar det inte.
Jag vet att jag sagt så många gånger innan jag ens försökt och när jag väl försökt har det gått mycket bättre än vad jag trott.
Men den här gången vet jag att jag inte skulle klara det.
Jag vet att Micke aldrig skulle utsätta mig för nått jag inte skulle må bra av men jag blir så jävla besviken på mig själv för att jag vet att jag inte kommer klara det andra begär av mig och som man tydligen “ska” klara.
Varför kan jag inte bara fungera som alla andra för?
Och föresten kan ni väll fråga vad jag vill innan ni börjar planera våran framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar