Nu har Micke upplevt mitt första utbrott.
De hela började med att jag satt på bussen hem och kände att en stor tomhetskänsla växte i mig precis som vanligt när jag för första gången på länge vet att jag är på väg hem och kommer vara helt själv i lägenheten.
Jag prata med Micke i mobilen och skulle precis säga att jag inte mådde nått bra när jag blev avbruten av att han bror kom och att han var tvungen att gå.
Och jag vågade inte att säga att han inte alls skulle gå att jag ville ha honom kvar så jag börja tönta mig och låtsades att jag blev sur för att han skulle stanna men han gick i alla fall.
Och då kände jag mig jätte töntig och började jaga upp mig och de hela sluta med att ja hade panikångest och satt och grina på bussen.
Micke ringer upp mig igen och då svarar ja inte och skriver ett sms att jag har panikångest och vill vara i fred.
Men då ringer han i alla fall.
Men jag orkar inte prata så jag blir så där stum som jag brukar.
Jag vill prata men de går inte jag får inte ut orden jag bara grinar och det känns som jag inte kan andas.
Sen ringer pappa så ja måste lägga på.
Och när jag ringer Micke igen så är det upptaget för han ringer sin mamma och ber om råd och då blir jag jätte upprörd.
Visst jag förstår att han blir orolig när jag bara gråter men jag blev arg för att han ringer och frågar sin mamma vad han ska göra i stället för att fråga mig.
För hans mamma känner inte mig, hon vet inte vem jag är eller fungerar men det vet jag.
Så då blev jag helt hysterisk istället.
Och jag fattar inte ens själv vad det är som händer.
Helt plötsligt sitter jag och grinar hysteriskt för minsta lilla sak och sen lika fort igen sitter jag och skrattar ihjäl mig för nått som inte ens är kul.
Och så börjar jag nervärdera mig själv och säger “ de e lika bra vi gör slut det är ingen idé du kommer aldrig klara av mig jag kan inte vara ihop med någon jag är värdelös det är ingen idé”
Men lika snabbt som de kommer så försvinner de igen och nu har vi pratat om de.
Och vi ska snacka om de mer under veckan och lägga upp strategier om hur vi ska göra när jag blir så här.
Skickade länkar till Micke om borderline personlighets störning som jag själv under 2 års tid misstänkt att jag har men läkarna har envisas om att ha kvar schizofreni diagnosen som var fel.
Men sist jag var på psyk och de bestämde sig för att ta bort schizofreni diagnosen sa Edward smitt att han höll med mig om att borderline stämmer in på mig och att det mycket väl kan va så att jag har de.
Men han tyckte att nu får de räcka med att slänga diagnoser i ansiktet på mig ett tag så de får räcka med Aspergers syndrom tills vidare för de förklarar de flesta av mina problem/svårigheter.
Tack Micke för att du försöker att göra de bästa för mig.
Jag menar inte att vara elak och göra dig illa och jag får jätte ångest efteråt.
Jag älskar dej och jag behöver dej.
